Häromdagen hittade jag ett ufo, en nästan färdig tröja, det var ju bara ärmarna kvar att sticka. Om man tänker efter ordentligt så inser man att ärmarna är nästan lika mycket jobb som själva kroppen på tröjan. Men skam den som ger sig, jag gillar garnet, jag fryser och jag behöver en stickning som jag kan ha medan jag inte kan göra något annat.
Och så började kursen i bandvävning förra veckan och det band som jag ritade mönster till alldeles själv och satt upp för ett år sedan, ja det satt ju kvar i geten, dvs bandvävstolen. Det var nämligen så att jag inte vet hur man gör med band i bandvävstol, tacka vet jag bandgrind. Men nu är jag igång med bandet i vävstolen.
Det där lingarnet som jag fick av en vänlig människa är nu varpat och pådraget och jag har solvat hela och skedat halva. Så nu kände jag att det var dags för gofika trots att det är 17 meter kvar till glahål. Gofika får man när man kommit så långt i väven så att varpen släpper från varpbommen och man bara ser snörena.
Men det var så jättekonstigt, när jag skulle sätta mig och fika (trots att inget var klart) så var kakan borta! och jag var alldeles ensam hemma och inte har vi några svårartade möss heller. Den hade bara försvunnit fullständigt oförklarligt Men man får väl acceptera att det händer underliga saker ibland. Jag tog en kaka till.
Syltrutor sid 123 i Sju sorters kakor.