fredag 19 juni 2009

Semester

Plötsligt blev det semester. Jag var inte riktigt förberedd, jag jobbade så gott jag kunde och plötsligt snubblade jag på någon slags tröskel och föll rakt in i semestern. Det var tur för jag hade nog inte orkat så länge till. Nu går jag här och håller mig i väggarna och undrar hur man gör när man har semester.

Klarar de sig på jobbet? Klart att de gör, det är så många jobb som klarat sig utan mig så varför skulle de inte klara sig nu. Jag har haft fyra projektjobb de senaste tio åren och ändå har jag hunnit vara arbetslös i två år. Och jag är så trött på det.

Projekt ska genomföras och avslutas och utvärderas sedan ska verksamheten eventuellt fortsätta i ny form. Den senare halvan har oftast bortfallit eller också har verksamheten fortsatt med ny personal, chefens fru/barn brukar vara en vanlig fortsättning efter en prydlig omorganisering. Nya tjänster inrättas med fruns/barnens cv som grund.

Det är då jag blir trött och less i överkant, och tänker att fy fan, varför ska man bry sig, varför ska man över huvud taget anstränga sig när man inte har en chans. När det finns medspelare som har alldeles för många ess i kortleken.

Det är tur att jag har växthuset.

På något sätt känns det alltid bättre när jag har jord på fingrarna och får plocka med växterna. Physalisen, t ex, den är ett glädjeämne och nu den är full med blommor och kart. Maken till tacksam växt får man leta efter. Den är snart lika stor som jag. Men tomaterna har nog fått för mycket kompost för de har gula blad, Vinrankan däremot drar iväg och har tre små klasar på gång fast jag planterade den i fjol.

Apropå fiol, jag borde spela men fiolen bara lipar åt mig när jag öppnar lådan.

Men det är ju träning som behövs, jag ska lära fiolen att inte lipa utan bara låta som jag vill.

Bara.

Det är inte så lite det.

Och sommar är det och semester och snart börjar stämmorna.

Nej nu blev jag stressad igen.

Just nu känner jag mig mest associerad till komposten.

Svalor

Svalorna har kommit, kring Erik-dagen som vanligt. De blir färre och färre för varje år men deras betydelse är desto större. Jag skickade mail till sommargrannen; ”Nu har de kommit”. Det behövs inte mera, hon vet. Och hon kom några dagar senare, pensionärer kan ju göra så, bara sticka iväg.

Jag är ledig över helgen, långhelg, tre dagar. Fast jag bär mig åt som om det vore en normal semester och planerar vad jag ska göra sedan, först ska jag vila, slappa och slöa.

Liggfåtöljen i växthuset är ett ständigt mål, det drar lite kallt ute men i växthuset är det varmt och skönt och lä. Traven med trädgårdstidningar och yogatidningar och Hemslöjden och Gudrun Sjödénkatalogen växer och ibland tar jag med mig en stor kopp te och lägger jag mig i fåtöljen och tar en tidning och ska riktigt njuta.

Och så somnar jag. Teet kallnar och tidningarna blir olästa. Men jag vilar och mår bra, läsa kan jag göra sedan, i höst när det är kallt och mörkt.

Ibland tar jag med mig datorn, min älskade Macbook, avsikten är att jag ska skriva. Men det är ljust i växthuset, ljuset är ju halva nöjet, värmen och växterna har också en halva var. Det blev visst 150 % det där och det motsvarar faktiskt glädjen med växthuset.

Det är som sagt ljust i växthuset och då syns det inte så bra på skärmen. När inspirationen rinner till och ljuset gör skärmen svårläst så uppstår problem. Eftersom jag inte har råd att köpa en ny dator med skärm som klarar ljuset så får jag lösa det genom att sätta mig på verandan och titta på växthuset. Det är inte samma sak men det funkar. Växthusdoften saknas, en och annan korkad humla som inte hittar ut, fast det brukar de vara ganska bra på.

växtbyte

Syrran och jag byter växter. Förra sommaren tog jag åkervinda hos henne och tänkte att det skulle bli fint i spaljen mot källartrappen. Skyll dig själv sa syrran, Den breder ut sig och svingar sig upp på alla andra plantor och bryter ner dem. Kväver allt i sin närhet. Inte på tundran hos mig sa jag. Gullris tog jag också, Ta mera sa syrran men skyll dig själv, nästa år har du trädgården full av det där ogräset. Inte i min växtzon sa jag, det är samma växtzon som Luleå.

Det var förra åter som jag tog åkervindan, i år visade jag syrran den lilla bleka taniga miniåkervindan. Som fjällbjörk fast åkervinda. Gullriset som frodats i flera år har för all del vuxit till sig men sprider sig inte.

Syrran fick ett par plantor med något blått ganska fint ogräs som växer ganska bra här. Det storknade i hennes mylla och bara dog.

Tio mil norrut finns en pampig trädgård och där växer det minsann både valnötsträd och kivi och mängder med arter som inte fungerar i min trädgård. Men jag erkänner omedelbart, jag har inte gjort så mycket åt min sandjord, ingenting faktiskt. Det är skryt at kalla det för sandjord, det är faktiskt bara sand. Humuslagret är ett par centimeter och sedan är det sand. Finns det ökenväxter för zon 6?

myrornas krig

Det har flyttat in myror i växthuset. Vi var bortresta några dagar och dottern skulle sköta vattningen och jag hade glömt att säga till henne att hälla ut vatten på golvet. Varje dag.
Det myllrade av små svarta myror och jag sa fula saker och rev ut alla stenar som jag så mödosamt lagt dit. Noga, med vattenpass.
Grannen hade stenmjöl över så jag fick ett par skottkärror av honom och han var glad att bli av med det. Mera stenmjöl och jag hade nog varit lite snål med det innan. Myrorna hade hunnit bygga ganska mycket och försvarade tappert sina fästningar. Jag hävdade att det fanns mycket bättre ställen för dem men de ville inte lyssna på det örat och jag tvivlar på att de har öron över huvud taget. De var många men jag var störst och hade dessutom både spade och vatten.
Faan!
Det var inte med någon större entusiasm jag tog itu med myrsaneringen när jag kom hem efter jobbet, men det måste göras för jag vill ju kunna sitta i mitt växthus.
Brådis var det också, jag ville ha det klart till helgen och jag erkänner glatt och villigt att jag slarvade med stenläggningen. Maken klagade, alla klagade Stolarna vickar och bordet lutar.
Jag ska göra om det, senare.
Myrorna återkom och jag köpte gift, ganska onödigt egentligen, jag kunde ju köpt Fun Light. Ett oslagbart myrutrotarmedel sägs det. Hädanefter dricker jag vatten.

Fyllde 60 förra året

Idag fyller jag 60 år. Det är hemskt men jag har vant mig nu. Tränat på att säga att jag är 60. Men jag tror ju fortfarande att det bara är en tillfällig period, det går nog snart över.

Morgonen var lugn och fridfull. Maken var på sammanträde, dottern och pojkvännen sov och sonen med flickvän satt på tåget på väg hit.

Jag åt frukost i lugn och ro i solen och tyckte det var väldigt skönt.

Ingen var bjuden till kalas, jag hade inte haft ork och styrfart nog att ordna något. Men ungarna med sina respektive skulle ju vara här och svärmor och eventuellt någon mera.

Jag visste ingenting om denna dag. Ibland struntade jag i det och ibland slog ångesten klorna i mig och frågade vad jag skulle göra om det kom mycket folk.

Då körde en liten skåpbil in på gården och en man började bära ut backar med mat. Pajer, potatissallad, rostbiff, vårrullar osv. Jag protesterade och förklarade att vi blir nog max tio personer! Mannen protesterade i sin tur och sa att han visste ingenting, han körde bara bil han.

Var det något som jag inte visst något om? Maken kom hem och jag ställde en del frågor. Men han hade just inga svar.

Konsten att släppa taget är något man måste träna på. I alla fall jag. Det var vid det här laget jag insåg att det fanns mat för sisådär trettio personer och vi var tio. Fanns det tallrikar, dricka, glas, bestick och sittplatser till alla portioner?

Maken lämnade bara svävande svar och menade att det skulle väl ordna sig.

(Andas lugnt, lita på andras förmåga, ha tilltro. Det är svårt när man är van att organisera och ha full koll. Jag vet var servetterna ligger, de andra kommer inte att tänka på att ta fram dem om jag inte säger något.)

När familjen var samlad åt en ganska sen men fantastisk lunch. Och tog det rätt så lugnt. Men inte så länge för det började droppa in goda vänner som jag inte alls hade förväntat mig att de skulle komma. Den ena efter den andra, Hur visste de? Nja de hade hört, det var någon som hade sagt något…

Det blev en fantastisk kväll med massor med trevliga människor och överraskningar.

Men på kvällen kom årets första generation mygg. Alla var där så att säga. Vi flydde in i växthuset och trängde ihop oss så gott det gick. Ungdomarna härdade ut och spelade dart och slogs med myggen.

Nästa problem uppstod vid sängdags, vilket inträffade tidigt på småtimmarna. Var skulle folk sova? Nu är det så här ute i glesbygden att vi insett att man får vara rädd om de som hittar hit så vi brukar kunna ordna sängplatser. Vanligtvis bor vi två-fyra personer i huset men denna natt (morgon)var vi tio. Det gick utmärkt. Alla hävdade att de sovit gott utom två som fått in mygg i sitt rum.

Det är faktiskt riktigt kul att fylla 60.

sover oroligt

Vaknar tidigt efter en orolig natt. Det är svårt att sova nu, ljuset kanske eller åldern. Efter frukosten och tidningen tar jag tekoppen med mig ut. Luften som källvatten, det har sagts förr men det är så. Jag är ledig nu, mellan två jobb. Osannolikt vid min ålder men jag har faktiskt fått ett nytt jobb. Det var kanske åldern som var meriten.

Luften är kylig men solen värmer. Jag sätter mig i växthuset och friden infinner sig. Svalorna singlar omkring, ja jag vet att det är tornseglare. För mig är det svalor.

Det är två dagar kvar tills jag fyller 50, nej 60 är det. Avgrund, det var likadant vid 50. Minns inte hur det var vid 40, barnen var små då och mina föräldrar levde. Det var så mycket då.

Jag brukar ha koll, brukar planera och ha kalas, baka och laga mat.

Orkar inte, vill inte bli 60, vet inte hur man gör. Jag har ju aldrig varit så gammal förr.

–Jag tar hand om det här, barnen får hjälpa till, sa maken.

Det var då jag blev riktigt orolig. Ungarna är mitt i en tentaperiod i slutet av maj, inte har de tid att planera kalas. Inte har de koll på vilka som eventuellt ska bjudas, de kan inte mina nätverk.

Så var oron igång igen.

Nej, det blir inget sådant kalas, det blir vi närmast sörjande och kanske någon som nästan ingår i familjen, grannen också kanske. Svärmor har bakat och några tårtbottnar har jag i frysen i beredskap. Det ordnar sig. Nu ska jag klippa gräset och snygga till på tomten. Det blir inte lätt. Ingenting prunkar på de här breddgraderna. Mager sandjord och ett kallhål i den gamla älvfåran. Det magraste och fattigaste området i hela OvanSiljan. Det brukar uppstå exklusiva områden på sådana ställen. Men här var för fattigt för även det. Inte ens pittoreskt.

Jag använder min kompostjord och gödslar och försöker få det att prunka allt jag kan.

Rosornas krig

Det är många krig som ska utkämpas. Men detta med rosorna är en evighetskamp. Finns det något som växer så snabbt som nyponrosornas rotskott? Jag tycker mig höra ett fridfullt rassel i marken när rotskotten ilar fram i sanden. Det måste ju vara lätt för dem att ta sig fram när det bara är sand, hela området är sand, kilometer efter kilometer. När vi grävde ut för källaren så var det sand hela vägen ner. Man kunde se avlagringarna från den forna älven som gick här för mycket länge sedan, höstarna ger en mörk rand av pollen som fallit till bottnen, sedan kommer ljusare sand och till slut har det blivit så många lager så att älven finner sig ett nytt lopp. Nu bor vi 100 meter från älven och den transporterar fortfarande sand
Det är ju lätt att gräva i alla fall. Bekanta från upplandsslätten såg förundrat när jag drog upp spaden ur ”jorden”. De fick upp spaden ur marken fick de tälja ren den med kniv för att få bort leran som kladdade fast.
Rosor vill ju ha lerjord har jag för mig, det gäller inte de här nyponrosorna. Dom älskar sand och breder ut sig hejdlöst.
På vårarna tar jag på mig de grova handskarna och hugger tag i ett rotskott som förhoppningsfullt sticker upp ur gräsmatten och så drar jag försiktigt. Och jag kan dra ganska långt om jag har tur. Lite hämndlysten njutning är det allt. Om jag har tur kan jag få upp en meterlång rot innan den går av.
Ibland undrar jag om man kan ha dem till någonting. Rosenrot har jag hört talas om, men det kanske är något annat. Blommorna doftar svagt men friskt och gott och står sig en halv dag. Nyponen är ju stora och fina och bladen är vackra, jag har faktiskt använt bladen till att göra chokladblad med. Är det någon som vet något?
Undrar om inte nyponen är användbara, måste komma ihåg att fråga Gun om det.
Jag kör över rotskotten med gräsklipparen jag sliter upp rötterna jag försöker hata bort dem. Inget hjälper. Bekämpningsmedel betraktar de troligen som gödning, jag har inte provat och inte vill jag heller.
Kriget fortsätter.
Men samtidigt är jag lite imponerad över att någonting vill växa i min magra trädgård.

Bygget


Bygget
Så äntligen började det hända saker.
Jag hade grävt ner plintar, mätt och grävt om, mätt igen och lirkat och ändrat och flyttat och det var ungefär som att lägga marksten. Det blir inte bättre än man gör det. Dotterns pojkvän som är smed brukar säga lite djupsinnigt att det är lika bra att göra rätt från början så att det blir rätt från början. Jag har mera levt med förhoppningen att jag kan ha tur. Hittills har jag inte haft det.
Maken tänkte inte fortsätta förrän alla plintar stod i givakt med exakta mått på alla ledder.
När jag hade gett upp och börjat om några gånger blev det till slut bra och maken reste stolpar och jag höll i medan han spikade. Det är ju ofta så här stora män gör saker, vi bräckliga små kvinnor får hålla i ändan, på brädan alltså. Har man dessutom, tumledsatroser så kan det bli besvärligt med själva hållande också. Det finns värktabletter.
Det började likna ett litet hus och jag var lycklig.
Maken tyckte att det var besvärligt att kryssa mellan plantorna i kryddlandet som var ju kvar. Så jag grävde upp plantorna och satte dem i krukor och flyttade alltihop till en tryggare plats. Jag är inte så bra på att bygga och i synnerhet inte ensam och maken är en upptagen karl så det tog tid att få till 12 kvadratmeter glashus. Fönstren var ganska stora med en spröjs en meter upp och sedan 30 cm fönster till. Det var ju helt ok att ha i väggarna. Men inte på taket hävdade jag. Jodå sa maken, det blir så bra så. Det kommer att regna in sa jag. Nejdå, det är kittat så det är tätt, sa maken. Kapillärkraften sa jag. Inte då, sa maken. Eftersom det var han som hade kunskap och muskler så vann han. Trodde han. När jag tvingade ut honom i växthuset efter ett vårregn förstod han inte alls hur det kunde vara vatten på golvet. Dessutom tycket han att det var praktiskt, jag skulle ju slippa vattna!
Det måste alltså vara något tätt på taket, plast t ex.
Plast inhandlades och så skulle det monteras också. Det krävs nerver när man ser sin hundrakilos make klänga omkring på ett glastak. Smedens nerver var också i dallring och han är en hjälpsam ung man och störtade till undsättning, gymnast är han dessutom.
Plasttaket kom på plats. Klart för invigning.

Mars i växthuset


Över 20 grader varmt i växthuset. Det blir eftermiddagsfika där. Ute ligger snön meterdjup, rådjuren har det svårt nu men småfåglarna får mat vid fågelbordet – och kivas. Det är skönt här inne, kroppen ler jag tar av mig tröjan, Jorden ligger bar och det kliar i fingrarna.
Det blir frösådd och förhoppningsfulla krukor i alla fönster. Oftast sår jag för tidigt utom när jag glömmer bort. Blomman för dagen borde jag så nu eller i alla all snart.
Frökataloger är nötta nu och drömmar prunkande mer än rabatterna någonsin kommer att göra. Det ska grävas, det är så lätt vid köksbordet inte drygt alls och i fantasin är allt fixat i ett nafs, dvs spadtag.
Jag förtränger glatt och villigt hur jag slet med grunden till växthuset, Björken, roten, gräsmattan som skulle bort och jorden som skulle sållas. Skulle och skulle, jag sållade den för att det är smått om jord här. Det är sand, sand meter efter meter mer. Att gräva är ingen konst men att odla. Nej morötter är ingen idé, de blir som stoppnålar. Det är mager sand, inte ens sandjord.
Så därför är det noga med komposten. Allt som kan ge näring får gå i komposten. Grannarna också, dvs inte personligen men han som bor ensam och hon som är sommargäst i granngården, får så gärna lägga sitt hushållsavfall i vår kompost. Och det gör de, fast jag fick lov att förse ungkarlen en komposthink och ett kaffefilter att återanvända och be honom att inte lägga en plastpåse i botten på komposthinken. Den sommargästande favoritgarnnen är inte så ensam som det låter. Ibland kommer det tre barn med fem barnbarn också. Eventuellt med kompisar. Då blir det kompost.
Komposten är min privata angelägenhet, grannar och vänner får bidra men det är jag som sköter den, eller missköter. När jag klantat mig får jag göra några diskreta manövrar och höja temperaturen i burken. Jag tänker inte beskriva i detalj hur det går till men en del urin och tio delar vattenbrukar göra susen för trilskande komposter. Är de för torra blir det myror, har man (=jag) slavat strö så blir det fluglarver och så måste värmen ökas snabbt så larverna dör. Kompost är kul.

måndag 8 juni 2009

Grovarbete

Bygglov

Det artar sig med mitt växthus. Det finns hopp, det kanske blir till i år. Hur många år sedan var det jag började tala om saken, tre, fyra?

Björken som stod där växthuset ska stå är fälld och uppeldad, roten är uppgrävd och bortkörd, fönstren som ska bli växthus är inhandlade för 1 krona.

Viktigast av allt, maken har insett att behovet av mitt växthus är en naturkraft, ok naturbehov då. Han medverkar till projektet.

Maken har mätt fönstren som jag köpt på anbud. Det visade sig vara lite bökigt med villafönstren så det blev andra större fönster. De har suttit i Solleröns skola. Växthuset skulle visa sig bli att bli lite större än vad lagen tillät då, ca 12 kvadrat. Äh, det är ju bara ett växthus, sa maken tillika byggnadsnämndens ordförande. Bygglov! sa jag, Äh, sa maken och började lägga ut bjälklag till grunden. Jag blev upprörd och krävde lagliga tillstånd för byggen och jag bävade inför vad det kan resultera i för rubriker annars.

Jag krävde bygglov och bygglov sökets och beviljades. Men kvarnarna mal långsamt och när det var klart så var sommaren också klar. Det blev inget växthus det året heller.

Till att börja med anlade jag ett trädgårdsland innanför bjälklaget för odla måste jag. Jag slet som en galärslav. Grästorva för grästorva togs upp och i detta område norr om Siljan är jorden dvs sanden, mycket mager och man är man rädd om allt som liknar jord. Alla torvor sållades i min hemgjorda anläggning. I en gamla hammockställning hängde jag upp en ståltrådskorg från den nedlagda bybutiken. I korgen hamnade jord och gräs och sedan ruskade jag korgen för kung och fosterjord. Det blev en hel del jord, som jag mera betraktar som sand men det ska nog gå att bättra på det också. Jag är en ivrig komposterare. Till slut fick jag till ett litet grönsaksland, mest kryddväxter. Rejäla muskler hade jag fått på köpet.

Det var ett pampigt land, inramat med ett ordentligt bjälklag.

Persilja prunkade, det är viktiga saker i livet!

Stenläggning


Desperado i trädgården

Jag måste ha ett uterum!

Eftersom jag saknar möjlighet (kunskaper, styrka etc) att bygga det hett efterlängtade växthuset själv så måste jag ju göra något med min verksamhetslust!

I hörnet mellan utbyggnaden, köksväggen och farstun var ett utmärkt utrymme för en uteplats. Det liknade det ett mossreservat. De grässtrån som förekom påminde mest om generande hårväxt.

Så jag sa till maken, för 20-de året i rad, att här skulle vara trevligt med en uteplats. Hittills har inte maken tyckt det därför att snön rasar ner från taken där alt. sotarna ska komma fram till takstegen som finns där. Jag har inte orkat argumentera om snöras och sotare så det har inte blivit något mera av det. Men den här våren hade inte maken några motargument alls han sa bara Gör det då!

När man är van att köra huvudet i väggen och plötsligt upptäcker att det inte finns någon vägg så blir man lite omtumlad.

Jag satte ner kaffekoppen och hämtade spaden och började gräva bort mossan, köpte markduk och stenmjöl. Här måste jag be maken om hjälp för det här med att backa med släpvagn har jag problem med.

Jag lade ut markduken och skottade ut stenmjöl, krattade och jämnade till och stampade ihop och kollade med vattenpasset. Det lutade åt fel håll. Det ska luta från huset. Skotta, kratta, vattenpass. Igen och igen och igen. Till slut gjorde dag det klassiska idiotgreppet, jag vände på vattenpasset. Det hjälpte inte kan jag berätta.

Till slut fick jag ordning på underlaget och det var dags för markteglet. Maken fick rycka ut med släpvagnen igen. Så var det dags att börja lägga ut marktegel. Härligt, Underbart! Visserligen var det jobbigt för ryggen och knäna men jag gottade mig åt hur jag skulle njuta när jag väl satt på min färdiga uteplats och mottog omvärldens imponerade utrop.

Det gick ganska snabbt att lägga 12 kvadratmeter marktegel. Några krukor med blommor och lite vackra slaggstenar hemifrån och så var det klart.

Vad maken sa? Jodå han tyckte det blev väldigt bra och sa att det var tur att jag hade någon som kunde backa med släpvagn.

Nu hade jag fått blodad tand och fortsatte med nästa uteplats. Den var under tak så det var lättare, ingen mossa, dessutom var sonen hemma och agerade dräng. Han fick kånka bort de stora naturstenarna som vi hittat på byns informella trädgårdstipp sedan staplade han prydligt upp markstenen inom bekvämt avstånd så jag bara kunde fixa till.

Nu är mossreservatet en fin uteplats, takstegen som kan användas till spaljé kanske. Uteplatsen under tak används mest när vi är flera och verandan när vi är ensamma hemma och så har vi altanen mot vägen och den använder vi väldigt sällan. Summa sumarium fyra uteplatser men jag vill ha ett växthus som uterum ändå.

Skam den som ger sig.