Björken

Björken

Ett litet hus att sitta och läsa i när sommarkvällarna inte räcker till, när myggen blir för svår eller när det regnar och blåser. Det var det jag planerade med när jag stod på gräsmattan och tittade på Den Stora Björken som stod i hörnet av tomten.

– Går det att ta ner den? frågade jag maken diplomatiskt och undvek att använda personligt pronomen. Jodå det skulle väl gå, menade han lite slarvigt utan att begrunda situationen. Björken var kluven ganska långt ner. Som ett Y med kort skaft. Den ena stammen lutade sig över grannens tvättstuga och den andra över dotterns rum. Hela björkfan lutade lite försiktigt mot den stolpe som försörjer grannens hus med elström. Vår gräsmatta var inte lika lång som björken. Den måste tas ner i etapper.

Maken tog en stege och motorsågen och klättrade upp och började såga av grenar. Där brast det för mig och jag insåg att jag inte klarar av att se min själs älskade stå och vingla på en stege fem meter upp och jonglera med en motorsåg.

Han kommenderades ner för jag hade kommit på en idé.

Jag ringde till elbolaget och frågade om det var noga med de där ledningarna eller om jag kunde såga ner björken själv. 

Det tog skruv för dagen därpå skickade de dit Arne med Traktorn. Arne är en man med stor yrkesskicklighet, han kan nästan dansa balett med sin jättetraktor. Den är som ett universalverktyg, fast större. Arne satte sin kompis i en liten hisskorg och hissade upp honom bland grenarna som i rask takt regnade ner och lade sig i en prydlig hög kring stammen. Sen kom övre halvan av björken och slutligen fällde han stammen. Visserligen råkade han spika ner mitt enda äppelträd i gräsmattan när han fällde stammen men det betraktar jag mera som ett barmhärtighetsmord än en förlust.

Äntligen var björken nersågad. Mitt lilla lusthus, livsrum, luftslott kom ett steg närmare genomförande, trodde jag.

Jag hade inte tänkt på att vi gått över till pelletseldning, lite harmligt nu när vi hade ett jättehög med ved alldeles gratis på tomten. Men grannen blev glad över gratisveden och jag var glad över att bli av med den.

Då upptäckte jag roten. En hundraårig björk har ett stort rotsystem och det hade blivit en liten kulle av det hela. Den måste bort. Men semestern var slut och jag gav upp för säsongen. Detta var alltså i nådens år 2003